Utrustningen ligger framplockad, redo att packas ner i eller utanpå den nyinköpta ryggsäcken. Eller på mig själv. Det vill säga det börjar vara dags att ge sig av på den vandring jag nämnt ett par gånger här på bloggen. Om ungefär en vecka bär det iväg.
Vandringen startar på gården här där jag för närvarande bor, vilket är i Pjelax (Närpes) på den finländska västkusten, och den slutar i Gibraltar på gränsen mellan Europa och Afrika. Det blir en vandring på cirka 4 500 kilometer, och det är beräknat att den ska ta sex månader. Så är i alla fall planen, sedan kan ju naturligtvis vad som helst hända på vägen.
I alla fall är jag inte ett dugg orolig inför starten. Varför skulle jag vara det? Problem som dyker upp får jag lösa vartefter. Man kan alltid förbereda sig inför en del situationer, men det finns ingen orsak att på förhand oroa sig för problem som kanske aldrig uppstår.
Problem är förresten bara problem om vi ser dem som problem. Livet bjuder oss på den ena situationen efter den andra och ser vi det som ett problem blir tillvaron jobbig. Ser vi dem i stället som ögonblick att leva oss igenom blir det genast mycket lättare, för att inte säga intressantare och roligare.
Det blir jag och min packning genom Europa. Vill du följa med kan du göra det här på bloggen, och på engelska på min andra blogg, och även på Facebook.
Vilken väg jag kommer att följa vet jag inte exakt ännu, bara den första delen. Längs den finländska västkusten kommer jag att följa en mindre väg längs med kusten, och sedan med skärgårdsfärjorna över till Åland. Därifrån tar jag mig vidare via Sverige och Danmark till Tyskland och därefter fortsätter vandringen söderut.
Det finns många vandringsleder i Europa, men en av avsikterna med den här vandringen är att inte följa färdiga vandringsleder, utan att gå där jag själv väljer att gå. Då kan jag också välja att följa någon led vissa sträckor.
Man kan säga att det är en expedition för att utforska det yttre i dagens Väst- och Sydeuropa och det inre hos mig själv. Världen, och framförallt livet, är långt ifrån färdigt utforskade, och kommer heller aldrig att bli det. Helt enkelt för att varje människa ser på världen och livet med sina ögon, och då finns det alltid något nytt att se.
Det här är förresten en expedition som inte kan misslyckas. För tvingas jag avbryta den eller väljer att göra det finns det säkert en fullgod orsak.
Något av det mest intressanta då man berättar om ett sådant här projekt är att se folks reaktioner. En del verkar uppleva ett lätt chocktillstånd, medan någon till och med uttryckt intresse av att följa med. De flesta ser det ändå som en spännande utmaning och en stor upplevelse.
Det är klart att det är en utmaning och en upplevelse, men samtidigt är det heller inte något mera än det.
Varje människa har sina egna utmaningar och upplevelser som de lever med, och det går inte att säga att någon enskilds utmaningar och upplevelser är större eller bättre än en annans. Allt beror på hur man ser på det, och vilka förutsättningar man har.
Kommentera