När vi verkligen älskar ger vi all uppmärksamhet åt den vi är med (se föregående inlägg). Hur ofta tänker vi på att det här gäller oss själva? Hur ofta älskar vi verkligen oss själva, och ger full uppmärksamhet åt våra egna tankar och känslor? Hur ofta är vi ens tillsammans med oss själva, i bara vårt eget sällskap? Även om vi är ensamma har våra tankar en tendens att befinna sig tillsammans med någon annan eller i någon annan situation.
Kan du verkligen älska dig själv, bara vara i ditt eget sällskap, utanför tid och rum, och ge fullständig uppmärksamhet åt dig själv? Det är det avgörande steget till att kunna älska fullt ut.